quityourdayjob

Idag är barns behov en enorm ekonomisk marknad som generar sjukt mycket pengar varje år, kanske inte 40 tusen miljarder kronor, men är ändå en miljardindustri. Det är en industri där man kan spendera alla sina pengar på att köpa prylar man inte visste att man behövde men ändå känna sig otillräcklig som förälder. Det blir inte bättre av att en försäljare pikat en om att man är en värdelös och oduglig avart av en människa som borde steriliserats vid tolv års ålder om man inte köper en ”Baby monitor sleep watch extra pro med allting på” för 1899kr. Kulturen är inget undantag.  Det görs massvis med böcker, pjäser, tecknade filmer, serier och barnprogram som såväl barn som vuxna kan titta på och som sedan kan köpas i form av leksaker och annat krimskrams.

Nu har BBC:s barnkanal Cbeebies startat ett nytt barnprogram som heter ”Rastamouse” och vänder sig till de yngre barnen. Det har på kort tid blivit väldigt populärt i Storbritannien där även vuxna sägs uppskatta serien. Rastamouse handlar om reagge-mössbandet (hur ofta använder man det begreppet egentligen, kanske heter det musband?!) ”Rastamouse and Da Easy Crew” och bor i det fiktiva ”Mouseland”. Karaktärerna ursprungar sig alla från Jamaica och Karibien och pratar därför med den dialekten. Det är det första barnprogrammet någonsin i Storbritannien med huvudkaraktärer från dessa områden. Rastamouse’s budskap är att man kan samarbeta och komma överens med hjälp av förståelse, kärlek och respekt och att vända någonting negativt till något positivt. Med hjälp av bandets musik hjälper de presidenten i Mouseland att lösa olika mysterier. Mottot är kort och gott ” make a bad ting good".

Men Rastamouse har stött på problem i den engelska pressen. Upprörda föräldrar säger att de 10 minuter långa avsnitten förstör det engelska språket och att lärarna kommer att få ett helvete när de ska ”städa upp” efter dem. Andra menar att mössens sug efter ost egentligen är ett kodord och dolt budskap för marijuana. Det finns också de som påstår att Rastamouse är en tydlig stereotyp av en afro-karribier och därför spär på en rasistisk bild.

Men det är väldigt svårt att se vad det är med Rastamouse som får folk så upprörda. För första gången någonsin i brittiska barnprogram finns det ett program där en minoritetsgrupp faktiskt får synas i rutan som huvudkaraktärer. Det är inte konstigt att Rastamouse får så mycket uppmärksamhet, det är någonting nytt och ovanligt. Om någonting, så är Rastamouse ett bra exempel på hur man kan göra Storbritannien till ett bättre multikulturellt samhälle, eller åtminstone visa att det finns andra sätt att prata engelska än så som drottningen pratar.

Det finns hur många tecknade program som helst där karaktärerna är vita eller djur, som man kan ifrågasätta. Varför inte ta några av de mest populära? The Simpsons, Family Guy och South Park. Mammorna i de två första är passiva hemmafruar som lever med män som är mer eller mindre idioter, men de är så kära i dem egentligen att de är beredda att offra sina liv för dem, medan det finns en rad med tvivelaktiga figurer i South Park. Att man skojar om att kalla varandra för ”bögjävel” och jude väckte lite protester när det kom för många år sedan, men idag är det ingen förälder som ens höjer ett ögonbryn om det. Eller finns det någon som anklagar den där fågeln som springer runt och säger ”mip mip” och jagas av en präriehund för djurplågeri? För att inte tala om Tom & Jerry, de har ju varit på varandra sen Dackefejden. Och visst är Johnny Bravo lite sexistisk? Det blir mer och mer absurt ju mer man börjar ifrågasätta barnprogrammen ur det perspektivet.

Bloggen gör en omvänd quit your dayjob när det kommer till Rastamouse skapare Genevieve Webster och Michael De Souza. Här uppmanas dessa två att fortsätta med Rastamouse och absolute inte säga upp sig. De gör underhållande barnprogram som många kan relatera till och det är värt att bevara den diversiteten inom nöjeskulturen.

Sveriges radio gör kaoz med förortsbevakningen

Ni kommer väl ihåg ”laserturken”? Ett svenskt Youtubefenomen med över 1 miljon visningar, och en massa hemmasnickrade remixer där huvudrollsinnehavaren Fadi Kaseem Mohammed repliker vevandes i technoversioner, svar på tal till Hitler, laserturken vs skogsturken etc. Själva namnet låter inte så turkiskt, men alla män öster om Grekland och i Mellanöstern är tydligen turkar.

Nu har en konflikt kring en fritidsgård i Fornhöjden utanför Södertälje blossat upp till en rikstäckande nyhet där Sveriges Radio’s Studio Ett med Katarina Gunnarsson som reporter gjort ett långt reportage. Södertälje kommun bestämde att ”akutstänga” fritidsgården i 14 dagar då två stycken från personalen fått bildäcken avskurna och flera ur personalen blivit hotade.

Enligt Gunnarsson beskrivs stämningen som ”rena upploppet”. Oj oj oj, det här låter ju illavarslande. Nu när Studio Ett själva definierat problemen kom den självklara pedagogiska frågan av Gunnarsson själv: ”men varför skär ungdomar sönder däck och hotar personal på fritidsgård?”. Genial fråga, min kära Watson. Redan i första meningen lyckas Katarina Gunnarsson öppna dasslocket och bjuda på några utslitna klyschor om förorten: ”på en mörk parkeringsplats omgiven av stora höghus möter jag Kristina Persson (fältassistent)…”

Fru Gunnarsson, till att börja med åkte du till Södertälje i november. Det är mörkt från typ 15:00 var i Sverige du än befinner dig, om du inte har turen att bo i Kiruna där Gud varit väldigt sparsam med de ljusa timmarna under vinterhalvåret. Hade det inte varit lättare att träffas någon annanstans, där det finns lampor kanske? Eller är det något speciellt som vi ska tänka på när det gäller förorten? Att det är mörkt och eländigt och bara massa grå betong vart du än vänder dig? Och att vi ska reproducera bilden av den mystifierade, lite okontrollerade förorten som ett samhälle utanför ”det riktiga” samhället?

Kristina Gunnarsson bestämmer sig för att leta upp de misstänkta upprorsmakarna för att äntliga låta dem få höras, ge dem en chans så att säga. Hygglo reporter som ger dyrbar radiotid till kidsen måste jag säga. Synd bara att ingen är villig att lyssna på dem de 364 andra dagarna på året. Man måste gå så långt i Fornhöjden, så att skära upp bildäck och bidra till ”den hotfulla stämningen” blir det enda sättet för dessa ungdomar att få uppmärksamhet. När Gunnarsson får tag på ”de rökande killarna vid höghusen” får hon veta att orsaken till deras ilska var ett beslut från en kommunpolitiker att förflytta en omtyckt fritidsledare.

Och nu kommer det bästa med hela reportaget.

Kristina Gunnarsson, tydligen helt ovetandes om Youtube och ”laserturken” och hans kända uttryck ”klippa hans tong, göra kaoz med han, ge han till polisen utan huvod” blev riktigt orolig när hon fick höra vad ungdomarna tänkte göra med kommunalpolitikern. ”Om politikern säger de att de ska klippa av hans tunga och ge honom utan huvud till polisen” säger hon i den mest allvarliga ton som svenska licenspengar kan bjuda på. Vidare säger hon med en lätt skrämd och upprörd röst ”vi ska klippa hans tunga, säger killarna som står utanför det lokala poliskontoret i Fornhöjden och röker”. Två gånger till inom loppet av en minut påminner hon oss om att det är en mörk och kall novemberkväll (var det varmare i SR på Gärdet eller?) och att killarna röker (de har dåliga föräldrar).

När man lyssnar på killarna i reportaget märker man snabbt att det här handlar om någonting mycket större än några skurna bildäck. Dessa unga killar i Fornhöjden känner sig maktlösa, negligerade och som andra klassens medborgare. De har låg tilltro till myndigheterna samtidigt som flera av dem lever i en liten bubbla. Fornhöjdsbubblan. De känner sig motarbetade och missförstådda och enda gången någon vuxen vill prata med dem handlar det om något dumt de gjort. Hopplösheten växer och man får en skev världsbild helt enkelt.

Journalisten Johanna Langhorst säger det egentligen bäst till Medievärlden (som för övrigt inläggets fiffiga rubrik är hämtad ifrån):

– Det sprider väldigt mycket fördomar. I stället för de tiotusentals andra medborgare som bor i de här områdena och som har liknande värderingar som andra svenskar så låter man ett fåtal småkriminella killar komma fram gång på gång. Och de får säga samma sak: det är så himla synd om dem, de har ingen lokal och de är jättefattiga och de ska slå in skallen på den ena och den andra. Så gör man inte i andra sammanhang. Om man talar om till exempel en bankrånsvåg, då letar man inte upp alla bankrånare och frågar varför de gör sina rån.

Vidare kallar sådana här reportage för samhällsfarliga. ” – De som läser och lyssnar på de här medierna, som Dagens Nyheter och Sveriges Radio, det är också de som inte har någon kontakt med miljonprogrammen, som inte vet vad som pågår där, och som tror på allting man säger om förorterna.”

Så Kristina Gunnarsson, vad sägs om att göra ett ärligt inslag om förorten, utan att bjuda på en massa (tidlösa) klicheer? För annars får du nog säga upp dig!

Bloggen rekommenderar nytt jobb: Fältassistent i Fornhöjden. Hur kul lär inte det vara på en skala? Snart kommer hon också att klippa allas tong.