quityourdayjob

Om du någon gång har läst en svensk lärobok i samhällskunskap och bläddrat till kapitlet om ”krig och fred” eller ”världens konflikter”, så kan du läsa att Sverige inte har varit i krig sedan, ehm, ja aslänge sen i alla fall. (Kan det ha varit när slaget om Skåne med danskarna ägde rum? Dealen var att förloraren blev tvungen att överta skiten, och sedan dess har gränserna varit intakta.)

Man stoltserar med att ha hållit den blonda kalufsen kall och undvikit världskrigen och inte dragits in i kalla kriget samtidigt som Raoul Wallenberg räddade en massa judar från koncentrationslägren och det svenska folkhemsbygget gjorde Sverige till ett framgångsrikt och modernt land som alla andra kunde vara avis på. So far so good.

 

Det du däremot får svårare att hitta i samma läroböcker är hur vi finansierade folkhemsbyggandet. Det var mer än bara IKEA och norrländska skogar som såg till att fluortanten kom till varje skolklass och predikade om vikten av att borsta tänderna eller att vi fick lagstadgad semester och chartrade plan till ”Mallis” för att så fröna till ett fint svenskt kulturarv: supa och knulla på solsemestern. Gött.

Faktum är att Sverige har varit, och är än idag, ett icke-krigsförande land som gör affärer i miljardklassen när det kommer till vapenindustrin. I regelverket står det tydligt att Sverige inte bör sälja vapen till länder som begår brott mot de mänskliga rättigheterna eller till instabila stater. Liknande formuleringar finns även i EU-lagstiftningen.

Läser man sin historia så ser vi att det har under lång tid varit känt att vi sålt vapen till en hel del stater som tycker att det där med demokrati är överskattat och något för den ociviliserade pöbeln i Europa, som ständigt tampas med ekonomiska bekymmer, eller greker som det kallas i folkmun. Eller vad sägs om Saudiarabien, Bahrain, Jordanien, Kuwait och Qatar för att nämna några smickrande köpare. Arabiska länder i mellanöstern och runtomkring Persiska viken som föredrar att en familj ska styra och ställa (gärna med hela handen), att det inte behövs några val för att ”alla har det så bra här ändå”. Eller svennens favorit: ”Visste du att i Qatar betalar man typ 1 % i skatt och får en medborgarlön livet ut?” Ropa, nej viska bara ”sänkt skatt” och du får varje espressomaskins-köpande, surdegsbakande, premiepensionssparande, weekend till London-resande, sommarhus på Gotland-familj att slå klackarna i taket och ta första bästa flyg till Doha.

Och då har jag inte ens nämnt att USA och Storbritannien är två av Sveriges absoluta favoritkunder, dessa länder som på ett eller annat sätt varit med i väpnade konflikter sedan begreppet väpnade konflikter myntades. Och innan det också.

 

Under 2003 så invaderades som bekant Irak av USA och Storbritannien. Och att sälja vapensystem till krigsförande länder är ju en aja baja, så gissa om det var bråttom för Storbritannien att få in det vapensystem man beställt från Sverige redan 2002, men med leveransdatum först 2004. Lösningen? Att leasa ut vapnen. För att förstå proceduren kring leasingen, som är rätt krånglig, har jag saxat ett stycke från Fokus som sammanfattar det hela rätt bra. Det underlättar både för mig och ni 14 läsare som av misstag klickat er hit:

 

 

Sverige stod 2003 inte under hot om artilleriangrepp under överskådlig tid och behövde inte alla sina Arthur (vapensystemet, lokaliserar fientligt artilleri och leder det egna artilleriet). Normalt hade ÖB (överste befälhavaren) inhämtat regeringens tillstånd, låtit FMV (Försvarets materielverk) skriva avtal med britterna och skickat leasingintäkten till finansminister Bosse Ringholm. Men hur skulle det se ut om en svensk myndighet skickade vapen till ett krig som statsministern klassat som brott mot folkrätten?

I stället iscensattes följande kedja: Försvarsmakten lämnade sina Arthur till FMV, som i sin tur lånade ut dem till Ericsson, som leasade ut dem till Storbritannien. Fyra Arthurenheter skeppades till Irak, där svenska tekniker hjälpte till med service och utbildning.

Arthur, i ständig tjänst.

Som ni märker finns det många inblandade parter i det här dramat. Försvarsmakten, ÖB, regeringen, FMV och Ericsson. Men den allra största boven är SAAB. Ni vet, bilmärket som ”alla” älskar och hyllas som svensk innovation när den är som bäst. Problemet är bara att ingen vill äga en SAAB, så därför ska staten skjuta in pengar i det sjunkande skeppet i hopp om att försäljningen går uppåt. Då är det hög tid för mig att vara populist och säga: Inte med mina skattepengar, tack! Om man nu har bestämt sig för att konkurrerar på den fria marknaden, men lyckats skitdåligt för ingen vill köpa en SAAB, varför ska man då insistera med konstgjord andning år ut år in?

 

Hur som helst, SAAB får ju in stålar på andra verksamheter också, och en av dem är alltså den lönsamma vapenindustrin. 2006 köpte man ”Ericsson Microwave Systems”, som tillverkar ”Arthur”. SAAB kunde tjäna pengar tre gånger på ett och samma system: Först när man sålde ”Arthur” till staten (försvarsdepartementet), sedan när man hyrde ut samma utrustning och slutligen när man rustade upp dem för att få dem i toppskick! Snacka om från vaggan till graven.

 

Nu kanske ni frågar mig varför staten inte gjorde någonting åt detta? Faktum är, att handskas med vapen är inget populärt tillvägagångssätt för att få röster. Därför har staten hela tiden skjutit iväg den här frågan till andra instanser, som Inspektionen för strategiska produkter, ISP och Exportkontrollrådet, som består av ledamöter från alla riksdagspartier. Sedan 1996 har alla ärenden ”outsourcats” till dessa två, och därmed sett till att regeringen slipper ta ansvar för de känsliga vapenexportfrågorna. Det bästa av allt är att regeringen inte heller kan riva upp de besluts som tagit av ISP och Exportkontrollrådet. Det är som gjort att skylla ifrån sig helt enkelt.

 

Jag har riktigt svårt att be vem som ska säga upp sig denna gång. Är det regeringen, ISP, SAAB, Exportrådet, Försvarsdepartementet, FMV? Det är en enda röra, men med en gemensam nämnare: Att sälja eller leasa svenska vapen. Bara för att den svenska vapenexporten år 2009 omsatte 13,6 miljarder kronor betyder det inte att man har ryggen fri. Den enda vettiga lösningen är egentligen att lägga ner hela verksamheten. Vapen har ju bara ett syfte, och det är att döda. Det spelar ingen roll vem de dödar, och det verkar helt klart som de inblandade inte heller bryr sig om vem de dödar, så länge pengarna rullar in.

 

Om någon nu tänker vara lite så där smart och säga att ”Arthur” inte är ett vapensystem för att det inte dödar folk, bara lokaliserar fientligt artilleri bla bla, så tänker jag först örfila den personen och sedan lokalisera en Arthur till dennes bostad! Så det så!